Författare

Denna lust att bli författare. Jag har aldrig någongsin tidigare sett mig som en person som behöver skriva ner sina tankar och vidareförmedla dem genom text. Det var endast sådant som envisa teoretiker gjorde och under processen så gick de miste om det verkliga livet. De levde inte i nuet. Men nu från ingenstans har jag börjat få upp ett intresse för skrivande och de tankegångar som aktiveras vid förmedlande i text. Att skriva betyder inte längre att inte leva i nuet utan det betyder att registrera varenda minsta lilla detalj av livet för att sedan kunna printa ner dem i text och föreviga dem. Att falla ner i ett oändligt hål av tanker likt när Alice faller ned i underlandet och saker och ting bara cirkulerar runt henne i en enda röra och det enda hon kan göra är att fortsätta falla hjälplöst längre ned i hålet. Ner till underlandet där allt kan hända. Jag tror det är dit jag vill och kanske är det skrivande som kan få mig dit också. Det kan hända att detta bara är en tillfällig uppenbarelse som jag skapat i min egna lilla värld i hopp om att hitta vem jag verkligen är. Jag är nämligen duktig på det. Det räcker inte för mig att prova på en sak, tycka det var kul och sedan lämna det där som ett minne av något jag en gång prövade mig på. Nej för jag skall alltid bli lite besatt och ta det ett steg längre, gå ett snäpp djupare och bli än lite mer osäker på vad mitt sanna element är. Eller kanske det är just det som är mitt element. Att gilla saker kors och tvärs men aldrig riktig bli inriktad på något. Spela golf, läsa böcker, företagande, ja listan den bara fortsätter. Fast vart skall man då sluta upp? Titta nu börjar det där igen. Det där som nu fått mig att tro att jag skall börja skriva. Tron på att mina tankar som hela tiden snurrar rundor och gör mig både osäker och vilsen i livet faktiskt får ett värde ifall jag skriver ner dem. Gör de verkligen det? Tittar man på duktiga författare så gör de ju det. De kan skriva om sina egna lyckliga ögonblick eller sin misär och alla deras funderingar och så har de en bok helt plötsligt. Men de ÄR ju författare. De gör ju det de tror de föddes till att göra och då är det självklart att deras tankar blir till guld när de förevigar genom sitt skrivande. Och tack och lov för det för vad fan skall vi annars läsa, dumma bloggar om självupptagna människor som konstant skriver om sina små problem och hur de fajtas med dem dag ut och dag in. Titta jag kan allt ge mig själv en käftsmäll ibland! Men nu har mitt tillfälliga utbrott av febrilt obetydligt skrivande spårat ur lite. Jag har ju inte lust att bli en författare såklart, jag vill bara vara som en författare. En som spenderar sina dagar med att se världen ur alla möjliga synvinklar som hans hjärna bara klarar av och sedan genom att skriva ner det med text visa sin uppskattning till de nya insikter det gett honom. Fast hallå där din gnällande lilla skit. Vill du skriva så skriv då men gör inte en sån jävla cirkus av det utan bara få det gjort. Fast det gör jag ju faktiskt nu. Det är inga förevigade visdomsord eller någon intressant historia som bara slukar dig utan det är en samling av tankar, förmedlade genom skitsnack i form av text. Det är precis detta som gör att jag egentligen inte gillar bloggar. Man skriver bara om sina egna små obetydliga skitproblem och skriver man något possitivt så är det också lika intressant. Som att höra på när frisören småpratar för att få tiden att gå på salongen. Inget ont om det för frisörer kan vara mycket trevliga men man får sällan något uträttat genom de konversationerna. Hur som hellst så har jag nu gjort mitt första stora självupptagna inlägg om småsaker som tar aldeles för stor plats i min vardag och tack vare internet så kan jag dela det med alla jag känner. Ta för er, haha!

Men nej jag sitter inte här och tror att jag skall bli eller vill bli författare. Jag bara prövar mig fram och gör det som är kul. Stänger nog ner den här bloggen om nån månad skall ni allt se. Måste ju faktiskt inte lägga upp allt man gör på nätet utan dagboken är också ett fint sätt att skriva ner sina tankar på och då slipper man även stämpeln som självupptagen. Då får kanske tankarna lite riktigt mening istället. Skitsamma, jag måste sluta skriva nu. Spelar ingen roll hur kul det för tillfället är att bara knappa in varenda liten tanke som poppar upp i huvet från ingenstans för jag sitter ju faktiskt på jobbet och kan inte låsas som att det jag nu gör har med arbetet att göra länge till. Haha! Fy fan en så löjlig samling text detta blev, men kul har det varit! Fast författare skall jag inte bli. :)