Bob Dylan

För ett år sedan var jag ute och reste i Australien och därmed läste jag en hel del böcker. Jag läste då bl a biografin på Steve Jobs och hans bok beskrivs hans besatthet av Bob Dylan. Hade aldrig lyssnar på Dylan tidigare så var ju tvungen att lyssna genom hans musik. Det var en och annan låt som jag gillade och någon blev jag till och med lite besatt av. Nu ett år sedan har jag blitt besatt av all hans musik, eller i alla fall alla hans tidigare album, de han själv också anser är bäst. Men det är inte bara den fängslande musiken med all sina berättelser och livsöden som totalt hypnotiserar mig utan det är också Dylan som person. Han hade låtar som går att tyda på hundra olika sätt och många har försökt att hitta hans "budskap" i låtarna. Men Dylan har aldrig haft några större budskap dolda i sina texter. Han skrev och sjöng bara det han kände för om det så var en tidningsartikel eller en person han träffat. För mig är det konst, jag gillar inte att allt måste beskrivas och tydas utan något kan vara bra bara för att det just känns bra. Bob Dylan har alltid sett saker på ett enkelt och öppet vis och alltid haft fötterna på jorden samtidigt som han lyckats bygga upp en karriär och bli erkänd världen över. Därför skulle jag nu vilja påstå att han är min absolut främsta förebild och eftersom jag har en blogg så måste jag ju dela det med hela världen (teoritiskt sett).