Kass

Det här har blitt en sanslöst dålig blogg. Skall hitta ett bättre och framförallt gladare tema. Promise :)

It's the journey, not the destination

Nu börjar våren närma sig och det blir allt ljusare och mer liv. Härligt.

Även om allt nu är så välplanerat och ordnat så är jag ändå inte helt nöjd. Saknar någon form av spontanitet. Visst vill man komma dit man skall så måste man följa sin planerade rutt men man går miste om en hel del sidovägar. Det är så lockande att bara släppa allt och låta sig drivas med av nuet men vad skall det då bli med den där drömmen. För det mesta får min plan mig att må bra men ibland är det lätt att tvivla på den och då försvinner den tryggheten. Den känns istället falsk och ses snarare som ett hinder än ett redskap. Det är mycket möjligt om att det bara är ett fall av "det grönare gräset" men det gör inte känslan mindre för det. Vill göra och uppleva så mycket att jag tvingas proritera och ju större saker jag prioriterar desto mindre får jag gjort. Det skall ju vara resan det handlar om och inte målet men just nu är det målet som är det stora och resan bara något som måste kämpas igenom. Visst jag tror verkligen att jag kommer att komma dit en dag men vet inte om jag nöjer mig med det. Vill njuta av resan också och det är bara jag som kan få det att ske. Skall bara komma på hur.

Carpe Diem

Oj nu var det längesen jag skrev nått här på bloggen. Vet inte ens om jag tycker det är kul längre. Blir som en plikt helt plötsligt. Vad har jag gett mig in på? Äsh det är bara att lägga ner om jag vill ju och tydligen så vill jag inte det. Inte än i alla fall.

Vad skall man skriva för något meningsfullt och intressant nu då? Eller vad är det jag säger. Här skrivs det inget meningsfullt och intressant. Det är ju en blogg och ingen bra blogg heller. Det är min mini-hobby som tydligen ett fåtal vänner läser(antar att det bara är de som läser detta efter att jag spammar upp det på FB). Varför vet jag inte men det uppskattas faktiskt att mitt skitsnack går hem hos någon i alla fall. Tack.

Nu vet jag vad jag skall skriva om! Carpe Diem. Är så trött på den clichén så det finns inte. Eller ännu bättre; YOLO.. Visst jag köper innebörden till 100% för självklart skall vi ta vara på dagen för att vi lever ju faktiskt bara en gång. Men vad betyder det egentligen? Är det verkligen att fånga dagen när man går lös på en resa, låter en utekväll spåra ur eller lägger ner sin diet för att gotta till sig ordentligt framför en film (eller tre)? Frågar du mig så är det inte det utan snarare motsatsen, en flykt från vardagen. Att fånga dagen har en mycket positiv klang i sig vilket det självklart skall ha. Men att fånga dagen behöver inte betyda att du skuttar fram på rosor och njuter av livet. Det kan göra det för vi har nog alla haft en period där allt bara var underbart men oftast är det kortvarigt och många gånger så har det bara varit en tillfällig flykt. Att verkligen fånga dagen är för mig något större och faktiskt tuffare. Det är inte att puffa runt på ett moln hela tiden utan det är att ta vara på de chanser du får i livet. Att se en möjlighet och chansa på att det går vägen för att ibland så gör det de å då får vi traska rundor på vårt moln en period. Men ibland så går det inte som man har tänkt sig och molnet håller inte dig uppe utan du faller raka vägen ner till rock bottom istället. Det är då de flesta kryper ihop och ser sig som ett ödets offer och förbannar det där jävla carpe diem. Men det är precis detta som är carpe diem, ett spel där du kan antingen bli belönad eller bestraffad men deltar du inte så får du aldrig veta. Det är alltid lätt att skrika carpe diem när du dansar uppe på ditt moln och du har all rätt i världen att göra det, du har förtjänat det. Men de som verkligen fångar dagen är de som efter att ha missat eller fallit ner från sitt moln reser sig upp, borstar av sig och sedan med glöd i ögonen kan säga carpe diem.