Författare

Denna lust att bli författare. Jag har aldrig någongsin tidigare sett mig som en person som behöver skriva ner sina tankar och vidareförmedla dem genom text. Det var endast sådant som envisa teoretiker gjorde och under processen så gick de miste om det verkliga livet. De levde inte i nuet. Men nu från ingenstans har jag börjat få upp ett intresse för skrivande och de tankegångar som aktiveras vid förmedlande i text. Att skriva betyder inte längre att inte leva i nuet utan det betyder att registrera varenda minsta lilla detalj av livet för att sedan kunna printa ner dem i text och föreviga dem. Att falla ner i ett oändligt hål av tanker likt när Alice faller ned i underlandet och saker och ting bara cirkulerar runt henne i en enda röra och det enda hon kan göra är att fortsätta falla hjälplöst längre ned i hålet. Ner till underlandet där allt kan hända. Jag tror det är dit jag vill och kanske är det skrivande som kan få mig dit också. Det kan hända att detta bara är en tillfällig uppenbarelse som jag skapat i min egna lilla värld i hopp om att hitta vem jag verkligen är. Jag är nämligen duktig på det. Det räcker inte för mig att prova på en sak, tycka det var kul och sedan lämna det där som ett minne av något jag en gång prövade mig på. Nej för jag skall alltid bli lite besatt och ta det ett steg längre, gå ett snäpp djupare och bli än lite mer osäker på vad mitt sanna element är. Eller kanske det är just det som är mitt element. Att gilla saker kors och tvärs men aldrig riktig bli inriktad på något. Spela golf, läsa böcker, företagande, ja listan den bara fortsätter. Fast vart skall man då sluta upp? Titta nu börjar det där igen. Det där som nu fått mig att tro att jag skall börja skriva. Tron på att mina tankar som hela tiden snurrar rundor och gör mig både osäker och vilsen i livet faktiskt får ett värde ifall jag skriver ner dem. Gör de verkligen det? Tittar man på duktiga författare så gör de ju det. De kan skriva om sina egna lyckliga ögonblick eller sin misär och alla deras funderingar och så har de en bok helt plötsligt. Men de ÄR ju författare. De gör ju det de tror de föddes till att göra och då är det självklart att deras tankar blir till guld när de förevigar genom sitt skrivande. Och tack och lov för det för vad fan skall vi annars läsa, dumma bloggar om självupptagna människor som konstant skriver om sina små problem och hur de fajtas med dem dag ut och dag in. Titta jag kan allt ge mig själv en käftsmäll ibland! Men nu har mitt tillfälliga utbrott av febrilt obetydligt skrivande spårat ur lite. Jag har ju inte lust att bli en författare såklart, jag vill bara vara som en författare. En som spenderar sina dagar med att se världen ur alla möjliga synvinklar som hans hjärna bara klarar av och sedan genom att skriva ner det med text visa sin uppskattning till de nya insikter det gett honom. Fast hallå där din gnällande lilla skit. Vill du skriva så skriv då men gör inte en sån jävla cirkus av det utan bara få det gjort. Fast det gör jag ju faktiskt nu. Det är inga förevigade visdomsord eller någon intressant historia som bara slukar dig utan det är en samling av tankar, förmedlade genom skitsnack i form av text. Det är precis detta som gör att jag egentligen inte gillar bloggar. Man skriver bara om sina egna små obetydliga skitproblem och skriver man något possitivt så är det också lika intressant. Som att höra på när frisören småpratar för att få tiden att gå på salongen. Inget ont om det för frisörer kan vara mycket trevliga men man får sällan något uträttat genom de konversationerna. Hur som hellst så har jag nu gjort mitt första stora självupptagna inlägg om småsaker som tar aldeles för stor plats i min vardag och tack vare internet så kan jag dela det med alla jag känner. Ta för er, haha!

Men nej jag sitter inte här och tror att jag skall bli eller vill bli författare. Jag bara prövar mig fram och gör det som är kul. Stänger nog ner den här bloggen om nån månad skall ni allt se. Måste ju faktiskt inte lägga upp allt man gör på nätet utan dagboken är också ett fint sätt att skriva ner sina tankar på och då slipper man även stämpeln som självupptagen. Då får kanske tankarna lite riktigt mening istället. Skitsamma, jag måste sluta skriva nu. Spelar ingen roll hur kul det för tillfället är att bara knappa in varenda liten tanke som poppar upp i huvet från ingenstans för jag sitter ju faktiskt på jobbet och kan inte låsas som att det jag nu gör har med arbetet att göra länge till. Haha! Fy fan en så löjlig samling text detta blev, men kul har det varit! Fast författare skall jag inte bli. :)

I've found The Blues

Hur kan jag ha missat denna underbara musik! Har alltid anat att jag skulle tycka om blues och har ju lyssnat mycket på Dylan och Stones som kör sin typ av blues/rock men nu har jag äntligen hittat den där riktiga bluesen! Det är Tom Waits jag upptäckt. Du kanske redan har hört massor av han å suckar nu medens du tänker att jag är helt efter. Eller så har du precis som jag aldrig hört honom tidigare och då tycker jag du skall ta dig tid och ge det en chans. Men kanske bara om du redan nu tycker jag har en bra musiksmak, för om inte så tycker du säkert det är lika dåligt som allt annan jag lyssnar på. Plattan som fått mig helt förgiftad heter Foreign Affairs. Nu ska jag glida ner i soffan igen å försvinna i tankarna till min "nyfunna" musik. Adios

Två världar

En sak som jag tycker är intressant och även användbart är det faktum att vi alla lever i två världar. Den första är vår egen värld med oss själva i centrum. Den värld vi bygger upp med familj, vänner, åsikter, upplevelser, intryck, kunskap osv. Den andra världen är den vi alla delar. Den kan vi inte göra någonting åt utan den bara är där. Där är vi alla egentligen bara olika uppsättningar av atomer och molekyler och där kommer vinden blåsa eller trädan svaja vare sig du vill det eller inte. Det är utifrån detta faktum som paradoxen ”om ett träd faller i skogen men ingen finns där att höra det, låter det då något?” härstammar ifrån.

Detta är ju då enkel fakta och enkelt att förstå men när man verkligen sitter å funderar på det så kan de göra en tokig (eller frisk). För det mesta tycker jag det ger en upplyftande effekt. Det får mig att inse att många problem jag tycker är stora egentligen bara är det för att jag i min egen värld har gjor dem stora. I det stora hela så är det många gånger inte ett problem över huvudtaget och det gör mig lugn att inse det. Sen tycker jag inte att bara för att något endast är skapat i min egen värld så saknar det betydelse för om vi hade tänkt på det viset så hade det varit en jäkligt tråkig värld att leva i. Och om man anser att hela ens värld inte betyder något så anser jag att man tappat poängen med livet. Jag tror här att lagom är bäst. Känns nånting skit så försöker jag intala mig själv att mina bekymmer egentligen inte spelar någon som hellst jävla roll i det stora hela. Men om någonting känns bra så försöker jag använda mig av min förmåga att påvärka min egen värld och göra de bra sakerna betydelsefulla.

Jag tror inte det finns något svar på meningen med livet utan vi får helt enkelt skapa den själv.